Saturday, December 10, 2011

Världar som kraschar med andra världar

Efter att jag lämnat Rom och den otroliga helgen då Wifey och Fabio blev Mr and Mrs Velvet Eyes var det underbart att komma till Mozambique. Under 10 dagar hade jag varit i 7 olika länder på 3 kontinenter så det kändes som balsam för själen att komma till vår långa, öde strand, vårt vasshus och Mr Scotlands varma famn.


Sen dess har det varit fullt ös, har kämpat med att komma in i och bli bekväm med managerrollen. Det är svårt att lära sig att delegera istället för att göra allt själv och oavsett vilka beslut man tar så kommer det alltid vara folk som inte gillar det eller anser att de kan göra jobbet mycket bättre. Men jag lär mig.



Jag har haft fantastiska dyk och sett nya otroliga saker.



Så många gånger har jag påbörjat ett inlägg här för att berätta om all det fantastiska. Men det är något som hela tiden hindrar mig. Något som sitter som en torr brödkant i halsen och omöjligt går att svälja. Något som jag bara inte kan vänja mig vid.




Folk här dör hela tiden.




Mozambique är ett av världens fattigaste länder. Enligt Wikipedia är medellivslängden 32 år och spädbarnsdödligheten är 8%. Ca 12% av den vuxna befolkningen är HIV-positiva.




Med andra ord - folk här dör hela tiden.




Härom dagen bad Joaquim, en av våra skippers om ledigt dagen efter för att det var hans brors begravning. Han hade inte ens sagt att han hade dött. Några dagar senare var det Bambos (en annan av våra skippers) 18-åriga systerdotters begravning. De tar en dag ledigt för begravningen och sedan är de tillbaka och jobbar som vanligt. Orlando var ledig i fem dagar då hans pappa dog, men det tillhör ovanligheterna. För inte länge sedan dog Americos 2-åriga dotter. De är fantastiska, positiva, otroliga människor. De är inte bittra och deras världar faller inte bitar som min skulle göra om en familjemedlem avled. Det gör dem inte sämre eller mer känslokalla människor, det är bara en så naturlig del av livet här.




Folk här dör hela tiden och det är en så naturlig del av vardagen, men jag kan bara inte vänja mig vid det. Det får en verkligen att inse vilken skyddad värld man kommer ifrån. Hur otroligt lyckligt lottad jag var som föddes i Landet Lagom med vaccinationer, sjukhus, näringsrik mat, cykelhjälmar och ABS-bromsar. Och det får mig också att inse att den där laptopen/iPhonen/nya våtdräkten/Quicksilver bikinin etc faktiskt inte är så himla viktiga trots allt.




Nej, jag känner mig inte skyldig för att jag har haft privilegiet att vara född i Mellanmjölkens förlovade land. Jag är bara otroligt tacksam. Men trots att det börjar närma sig totalt två år som jag varit i Mozambique så tror jag aldrig att jag kommer vänja mig.




För folk här dör hela tiden.

1 comments:

Sofia A said...

Jag upplevde samma sak i Sydafrika (som väl ändå är liite bättre), hemskt!!