För även ponnyer, som har lovat att de ska leva för alltid, blir en dag gamla

När jag var 12 år mötte jag mitt livs stora kärlek. Hans namn var Candidat och hans bruna ögon glittrade av bus när han kikade fram under sin tjocka, silvervita pannlugg och bet mig för första gången. Från det ögonblicket var jag såld och jag älskade honom så som bara en hästtjej kan älska sin ponny. Vi hade fem turbulenta, fantastiska, kärva, tuffa, roliga och helt underbara år tillsammans fulla av framgångar (rankade bland de 10 bästa dressyrekipagen i Sverige -97 och -98), motgångar (ömma hovar, hosta och hjärnskakningar (sistnämnda på mig)), skratt, tårar och massor av polkagrisar (hans favoritgodis).



Sen dess har han satt flera hästtjejers hjärtan i brand och aldrig lämnat någon som haft med honom att göra oberörd. De senaste åren har han varit tillbaka hos sin uppfödare. Han har varit läromästare åt hennes yngsta dotter och när benen inte riktigt ville hålla för det längre drog han han släden i luciatåget och levde gott som pensionär tillsammans med sin syster, Jasmine. Han hatade att vara uttråkad och hittade alltid på nya hyss i sann ponny-anda för att hålla omgivningen på tårna.



Det är drygt 12 år sen han var "min", men tiden spelar ingen roll. Han kommer alltid vara mitt livs största kärlek.



För ett par månader sen hade jag en konstig dröm.



Jag, mamma och pappa gick runt i ett stort, fräscht, luftigt och ljust stall. Det var inga hästar inne i boxarna när vi gick ner längs stallgången, men helt plötsligt poppade Candis huvud upp i en av boxarna. Han spetsade öronen och gnäggade så där djupt och dovt som hästar gör när de hälsar på varandra.


Nästa sak jag minns är att vi är ute i en hage. Det är sommar och varmt, klarblå himmel med små tussar av moln och solen värmer gott på våra ryggar. Framför oss breder en liten äng ut sig, grön och full av maskrosor och lite längre bort, uppför en sluttning börjar en lövskog. Candi sprang omkring och busade och slängde med huvudet så där som bara han kunde göra. Så där så att man blir orolig att han ska vrida nacken ur led och få nackspärr. Han hade sin fina, rödguldiga sommarpäls och hans svans var så där tjock och silvervit som den blev efter att jag tvättat den med det där toklila vitschampot för katter som luktade syntetiskt tallbarr. Det användes enbart inför tävlingar. Han var i jättefin form, som i sin glans dagar. Musklad och bara liiite för tjock. Det måste ponnyer vara.



Sen vaknade jag och under dagen tänkte jag att jag skulle maila Johanna och höra hur det var med honom. Det hann dock bara bli en tanke.




Morgonen efter väcktes jag av att pappa ringde kl.04:30. Så fort jag hörde att det var han visste jag att något var fel, han om någon har koll på vad klockan är oavsett vilken tidszon jag befinner mig i.

Candi, min finaste, truligaste, vackraste lilla skitgris hade fått sluta ögonen för sista gången.

Han hade fått fång (vet ni inte vad det är - google) i höstas som inte ville ge med sig och hans hovar ville inte sluta att göra ont. Tillsammans med sin syster har han nu fått trava vidare till de Evigt Gröna Ängarna. Deras sista dag släpptes de ut i hagen, Candi drog en repa som vanligt. Sedan fick de på sig varsitt segertäcke som Johanna vunnit med dom och leddes bort där en stor grav full med mjuk halm grävts. Mumsandes polkagrisar och havre blinkade han en gång och nästa gång han öppnade ögonen var den kyliga februaridagen borta och framför honom låg Trapalanda där gräset alltid är grönt, där hovarna aldrig gör ont och myggorna aldrig bits.

Jag tror faktiskt det till och med finns polkagrisbuskar där

Jag tror inte på spöken och övernaturliga fenomen. Men visst känns det bättre i mitt brustna hjärta om jag tror att Candi kom och tog farväl i min dröm. Det är nästan tre månader sen, men jag kan fortfarande inte skriva det här utan att tårarna kommer. Men han har det bra nu och kommer aldrig mer behöva ha ont.






För två dagar sen fyllde jag 30. Många har skojat och frågat om jag äntligen ska bli vuxen och mitt svar har varit att jag inte vet vad som definierar en som vuxen. Men jag tror att jag faktiskt kom på det precis innan jag somnade igår. Det är inte Volvo, villa, vovve, barn, ICA poängkort eller pensionsspara.

Jag tror att det är när man till slut accepterar att även älskade ponnyer, som faktiskt lovade att de skulle leva för alltid, en dag blir gamla.

1987-06-17 - 2011-02-03

Vila nu min älskade. Vi som är kvar här saknar dig.