*Ratt asgarv fran publiken*
Japp, i mitt forra inlagg hoppades jag pa att allt skulle ga enkelt och smidigt med min langa resa till Thailand eftersom jag for en gangs skull hade allt i sa fin ordning en hel dag innan jag skulle aka.
Den forhoppningen spolierades ratt duktigt nar jag upptacker pa Bryssels flygplats att jag blivit av med min planbok.
Yey...
Hade inte mycket kontanter i den, men daremot mina bada VISA-kort, korkort och det forbannade nationella ID-kortet som jag kampat sa hart for. Som tur var sa hade jag atminstone lite pengar kvar pa mobilen att messa finaste Linda for sa hon kunde hjalpa mig att sparra mina kort. Har just kontrollerat mina konton och aven om de har skrammande laga nivaer sa kan jag tyvarr inte skylla det pa nagon annan an mig sjalv. Alltid nagot. Livet kandes ju inte battre av att jag bara hunnit slanga i mig en macka till frukost och nu alltsa inte hade nagon som helst mojlighet att kopa nagot atbart. Sju timmar pa flygplatsen i Bryssel utan ens en flaska vatten. Gissa vem som tyckte synd om sig sjalv.
Flyget till Abu Dhabi gick bra (har ett nytt favorit flygbolag - Etihad) och aldrig nagonsin har flygplansmat smakat sa bra. Nar det var dags att lamna Abu Dhabi borjade dock problemen igen. Flyget var forsenat. Like a lot. Visste att jag bara hade 2,5 timmar pa mig i Bangkok for att hinna med mitt inrikesflyg ner till Phuket, men det lat som gott om tid nar jag bokade flyget. Enligt planen skulle vi landa 18:45 och incheckningen stangde 20:30. Eftersom det var inrikesflyg var jag tvungen att ga igenom immigrationen, hamta min vaska (som pa nagot konstigt satt vagde 14 kg. 14 kg! Tror aldrig jag rest med sa lite, undrar fortfarande vad det ar jag glomt hemma...) samt hitta till inrikesflygen pa Bangkoks nya (och gigantiska flygplats), men det skulle fortfarande vara gott om tid.
Ha!
Kl.20:08 klev jag ut fran flyget, sprintade till immigrationen, blev slappt fore i kon av en urgullig tjej som sag att jag holl pa stressa fram en hjartattack pa mig sjalv, slet vaskan av bagagebandet och rusade till inrikesterminalen. Kl.20:36 kraschlandade jag framfor AirAsias incheckningsdisk.
Sorry, we are closed.
*djupt andetag mellan flamtningarna, tarar av trotthet och frustration langsamt borjar stiga i ogonen, tillkampat leende*
I'vebeenonflightsandairportsforthelast30hoursI'velostmywalletandcreditcardsIcantstaythenighthereIdonthaveanymoney tobyanewticketfortomorrow,myboyfriendiswaitingformeinPhuketandIhavenowaytolethimnowthatIwontbecoming. I. Have. To. Be. On. This. Flight.
Please?
Damn, I'm good. Eller sa kanske han sag min desperation for han checkade faktiskt in mig och sen blev det en ny korusning till gaten. But hey, I made it! Var sa skont att ga ut pa gatorna i Phuket Town, hitta ett litet matstand som fortfarande var oppet och ata den godaste chicken with cashewnuts jag nagonsin smakat.
Ar nu tillbaka pa PhiPhi och jag far aterkomma om hur det ar. At least I made it. Var valdigt tveksam dar ett tag.
Wednesday, October 31, 2007
Monday, October 29, 2007
Mot nygamla horisonter
Fråga mig inte hur det gick till, men kl.21 nu ikväll var jag färdig med att packa. Jag som alltid, alltid springer runt som en tok i sista sekund för att försöka få ordning på kaoset. Nu har jag och Linda tom hunnit med att titta på senaste Harry Potter-filmen, tvätta och ta det lugnt samt kommer gå och lägga oss i hyfsad tid. Be impressed, ladies and gentlemen, cause this has never happened before. Inte dagen innan jag ska iväg.
Har en väldigt intressant resa framför mig. Den börjar kl.11:30 imorgon och slutar förhoppningsvis 22:30 på tisdag. Då ska jag ha förflyttat mig från Stockholm till Phuket via Bryssel, Abu Dhabi och Bangkok. Kommer vara lagom pigg och fräsch vid min slutdestination. På onsdag tar jag färjan över till Phi Phi och det ska på bli underbart att ta av sig skorna och gå barfota de kommande månaderna. Och äntligen få komma ner i vattnet igen, har hållit mig på torra land alldeles för länge!
Har haft härliga, om än något stressiga, veckor då jag fått umgås med familj och vänner. Jag och Linda har dansat så vi knappt kunnat gå dagen efter. Första lördagen var värst, då var jag tvungen att sitta med ispåsar på fötterna i en timme efter att vi kommit hem. Men åh, så värt det! Har varit nere i Rom hos finaste Mitra och återigen kännt sugen efter denna underbara stad. (Ja, Mitra, du satte verkligen griller i huvudet på mig under vår champagne Thursday...damn you woman...).
Är glad att jag fick chansen att träffa min gamla katt igen. Det har hänt mycket det senaste halvåret och för första gången kan man se att hon faktiskt är 16 år. Hennes tumör som var helt osynlig förra gången är nu stor som en golfboll och troligtvis var det sista gången jag fick se henne. Hon är fortfarande pigg och glad (eller snarare sur och vresig, annars skulle det inte vara hon) och verkar inte ha ont ens när man rör vid tumören. Låg vaken och grät till kl.5 på morgonen natten innan jag skulle åka, bara strök hennes päls och blötte ner den fullkomligt med mina tårar. Hon tyckte antagligen jag var mer knäpp än vanligt, men njöt i fulla drag av allt gosande. Min fina gamla knäppkatt. Vet att det troligen ine kommer dröja länge innan jag får ett samtal från pappa med sorgliga besked, men hon fick iaf bli 16 år och jag har fått ta farväl.
Vad det gäller allt pappersarbete jag hade framför mig så har det gått som smort. Jag har numera i min ägo ett nationellt ID-kort, ett sprillans nytt pass samt mitt gamla pass med ett double entry visa för Thailand. Sweet.
Alltså, over and out for now. Nästa gång jag uppdaterar er är jag ,om allt går planenligt (och det gör det ju alltid när jag är i farten), i Thailand.
Förresten, hur lång tid tar det för en bruten tå att läka? Det har gått nästan 8 veckor nu och den är fortfarande långt ifrån hel. Det borde lära mig att inte sparka på saker som är hårdare än jag, som tex pojkvänner och dyl.
“A fall from the third floor hurts as much as a fall from the hundredth.
If I have to fall, may it be from a high place.”
(Ur By the river Piedra I sat down and wept - Paulo Coelho)
Wednesday, October 17, 2007
Tidsresa
"Att komma hem är som att resa i tiden
Du känner samma känslor igen
Den där kvalmiga, väntande friden
Och samma kärlek och vemod igen"
(Ur "För den som letar" - Lars Winnerbäck)
Är nere i Småland hos mina föräldrar och hade återigen intentionen att ta tag i allt som jag lämnat nere hos dom de senaste åren i takt med att jag avvecklat mitt liv i Sverige. Det fyller halva min brors gamla rum. Brukar alltid ha avsikten att göra något åt det för jag vet att mycket bara är skräp som ska slängas eller saker och kläder som ska lämnas till välgörenhet, men det kommer alltid något emellan. Den här gången har jag dock tagit mig i kragen och anfallit berget. Kommer vara långt ifrån färdig när jag åker härifrån imorgon, men åtminstone har jag gjort något.
Det är mycket svårare än jag trodde. Inte själva besluten - "ska jag slänga det här eller behålla?" utan att gå igenom de första 22 åren av mitt liv och inse att det inte var så mycket med det. Att det inte är så mycket värt att spara. Att i stort sett slänga större delen av det som en gång varit jag, men är så långt ifrån mig nu.
Jag skrattar högt åt lågstadieeleven som plågade sina lärare med ytterligare en uppsats om hästar. Till och med när de skulle skriva en historia om mumintroll lyckades hon få till "Hästar i Mumindalen". *lol* Hennes stackars lärare. Den totala bristen på koncentration under vissa lektioner har speglats sig i små konversationer skrivna med bänkkamraten på blocket där de egentligen skulle föra anteckningar och de får mig att åter le stort. Jag tror att priset togs av konversationen om huruvida läraren faktiskt pillade sig i näsan med bläckpennan han rättade deras prov med eller om det bara såg så ut på avstånd.
Jag fascineras av tjejen som lyckades skriva sin älskades ponnys namn pa varenda tom yta som kunde hittas. På prov, anteckningar, pennor, suddigum, armband, bänklock, skåp, toalettväggar, svarta tavlan, kläder etc. Snacka om total förälskelse som än i denna dag inte minskat. Hon skriver bara namnet på lite färre ställen, men mig veterligen är han fortfarande hennes livs stora kärlek.
Jag fäller tårar för den uppslupna, förtärande, slitande, fantastiska och olyckliga tonårsförälskelsen. Hon älskade, hon led, hon strålade och dök pladask i mörker. Stackarn, så osäker hon var på sig själv. Varför ställde hon sig inte upp, stampade hårt med fötterna och bad honom dra åt helvete när han slutade respektera henne? Så som hon så effektivt gjort ända sen hon var liten när hon inte fick som hon ville (ja, kanske med undantag av svordomarna, de kom inte förrän hon började på dagis). När försvann den kaxiga flickan som visste att hon kanske inte var bäst på allt från början, men hon skulle ta mig faen inte ge sig förrän hon var det i slutänden?
Jag ler en aning vemodigt när jag hittar hennes nitarmband och halsband. De slitna stålhättade kängorna. I en skola mitt i bibelbältet där en av hennes klasskamraterna på fullt allvar berättat att hon skulle komma till helvetet när hon dog var det inte alltid enkelt att vara rebell. Men fan vad härligt det var. Att inte ens försöka passa in, att inte ens försöka tillhöra de populära. Att bara vara och vara nöjd med det. Nitarna bärs inte längre, men de hade definitivt sin tid och plats. Och ett hjärta är alltid rött. Tror förresten att hon svarade att hon gladeligen skulle bege sig till helvetet om det betydde att hon slapp sin skenheliga klasskamrat.
Jag blir förvånad när jag inser hur mycket hon skrev. Dikter, noveller, citat, uppsatser, sånger, dagbok... När slutade hon med det? På nästan varje sida jag hittar finns det en liten diktrad eller ett citat (någonstans mellan hästnamnen och en och annan anteckning från lektionen i fråga). Hon som älskade att skriva, varför slutade hon med det? Tog inspirationen slut eller slutade hon ta sig tid? Slutade hon drömma sig bort och fokuserade på den riktiga tillvaron. Nja...det låter inte riktigt som henne....
Jag ska fortsätta gräva i berget av saker. Det känns som om jag är någon slags peeping tom, som om jag inte har riktigt rätt att göra det här. Som om det är saker som tillhör någon annan. Den där flickan som jag hittat så mycket ledtrådar om. Vad har jag för rätt att slänga bort hennes liv? Fast någonstans där inne bland bråten kanske jag hittar henne igen. Ska fråga om lov då.
Till novembermånen
Jag är bara ett ensamt vattenstänk
Ett flämtande skimrande grand
Som endast märks när månens blänk
når den flodvåg som söker sitt land
Lika kall som ditt sken i novembers natt
lika ensam och sökande svar
när jag nådde mitt mål och märkte att
det var mycket av resan kvar
Och människor tror de kan styra sin värld
Till förnuftet de har sitt behag
Men som månen bestämmer min vilsna färd
är de fångar i rymdens lag
Ja, människor tror de är kunskapens länk
och de ställer och styr på vår jord
De är bara ett ynka vattenstänk
och skummet är alla ord
Min måne, du ser all väldiga hav
som rör sig under din makt
Inte undrar du var ett stänk blev av
- inte minns du vad någon sagt
Du känner samma känslor igen
Den där kvalmiga, väntande friden
Och samma kärlek och vemod igen"
(Ur "För den som letar" - Lars Winnerbäck)
Är nere i Småland hos mina föräldrar och hade återigen intentionen att ta tag i allt som jag lämnat nere hos dom de senaste åren i takt med att jag avvecklat mitt liv i Sverige. Det fyller halva min brors gamla rum. Brukar alltid ha avsikten att göra något åt det för jag vet att mycket bara är skräp som ska slängas eller saker och kläder som ska lämnas till välgörenhet, men det kommer alltid något emellan. Den här gången har jag dock tagit mig i kragen och anfallit berget. Kommer vara långt ifrån färdig när jag åker härifrån imorgon, men åtminstone har jag gjort något.
Det är mycket svårare än jag trodde. Inte själva besluten - "ska jag slänga det här eller behålla?" utan att gå igenom de första 22 åren av mitt liv och inse att det inte var så mycket med det. Att det inte är så mycket värt att spara. Att i stort sett slänga större delen av det som en gång varit jag, men är så långt ifrån mig nu.
Jag skrattar högt åt lågstadieeleven som plågade sina lärare med ytterligare en uppsats om hästar. Till och med när de skulle skriva en historia om mumintroll lyckades hon få till "Hästar i Mumindalen". *lol* Hennes stackars lärare. Den totala bristen på koncentration under vissa lektioner har speglats sig i små konversationer skrivna med bänkkamraten på blocket där de egentligen skulle föra anteckningar och de får mig att åter le stort. Jag tror att priset togs av konversationen om huruvida läraren faktiskt pillade sig i näsan med bläckpennan han rättade deras prov med eller om det bara såg så ut på avstånd.
Jag fascineras av tjejen som lyckades skriva sin älskades ponnys namn pa varenda tom yta som kunde hittas. På prov, anteckningar, pennor, suddigum, armband, bänklock, skåp, toalettväggar, svarta tavlan, kläder etc. Snacka om total förälskelse som än i denna dag inte minskat. Hon skriver bara namnet på lite färre ställen, men mig veterligen är han fortfarande hennes livs stora kärlek.
Jag fäller tårar för den uppslupna, förtärande, slitande, fantastiska och olyckliga tonårsförälskelsen. Hon älskade, hon led, hon strålade och dök pladask i mörker. Stackarn, så osäker hon var på sig själv. Varför ställde hon sig inte upp, stampade hårt med fötterna och bad honom dra åt helvete när han slutade respektera henne? Så som hon så effektivt gjort ända sen hon var liten när hon inte fick som hon ville (ja, kanske med undantag av svordomarna, de kom inte förrän hon började på dagis). När försvann den kaxiga flickan som visste att hon kanske inte var bäst på allt från början, men hon skulle ta mig faen inte ge sig förrän hon var det i slutänden?
Jag ler en aning vemodigt när jag hittar hennes nitarmband och halsband. De slitna stålhättade kängorna. I en skola mitt i bibelbältet där en av hennes klasskamraterna på fullt allvar berättat att hon skulle komma till helvetet när hon dog var det inte alltid enkelt att vara rebell. Men fan vad härligt det var. Att inte ens försöka passa in, att inte ens försöka tillhöra de populära. Att bara vara och vara nöjd med det. Nitarna bärs inte längre, men de hade definitivt sin tid och plats. Och ett hjärta är alltid rött. Tror förresten att hon svarade att hon gladeligen skulle bege sig till helvetet om det betydde att hon slapp sin skenheliga klasskamrat.
Jag blir förvånad när jag inser hur mycket hon skrev. Dikter, noveller, citat, uppsatser, sånger, dagbok... När slutade hon med det? På nästan varje sida jag hittar finns det en liten diktrad eller ett citat (någonstans mellan hästnamnen och en och annan anteckning från lektionen i fråga). Hon som älskade att skriva, varför slutade hon med det? Tog inspirationen slut eller slutade hon ta sig tid? Slutade hon drömma sig bort och fokuserade på den riktiga tillvaron. Nja...det låter inte riktigt som henne....
Jag ska fortsätta gräva i berget av saker. Det känns som om jag är någon slags peeping tom, som om jag inte har riktigt rätt att göra det här. Som om det är saker som tillhör någon annan. Den där flickan som jag hittat så mycket ledtrådar om. Vad har jag för rätt att slänga bort hennes liv? Fast någonstans där inne bland bråten kanske jag hittar henne igen. Ska fråga om lov då.
Till novembermånen
Jag är bara ett ensamt vattenstänk
Ett flämtande skimrande grand
Som endast märks när månens blänk
når den flodvåg som söker sitt land
Lika kall som ditt sken i novembers natt
lika ensam och sökande svar
när jag nådde mitt mål och märkte att
det var mycket av resan kvar
Och människor tror de kan styra sin värld
Till förnuftet de har sitt behag
Men som månen bestämmer min vilsna färd
är de fångar i rymdens lag
Ja, människor tror de är kunskapens länk
och de ställer och styr på vår jord
De är bara ett ynka vattenstänk
och skummet är alla ord
Min måne, du ser all väldiga hav
som rör sig under din makt
Inte undrar du var ett stänk blev av
- inte minns du vad någon sagt
Friday, October 12, 2007
Mission accomplished, so far
Att ränna runt halva Stockholm i skor när man bara bär skor i snitt en månad per år är rätt jobbigt.
Att ränna runt halva Stockholm i högklackade skor när man bara bär skor i snitt en månad per år är riktigt smärtsamt.
Att ränna runt halva Stockholm i högklackade skor samt ha en bruten tå när man bara bär skor i snitt en månad per år är helt enkelt bara fel. Borde inte göras. Don't try this at home, kids.
Men jag har fått en himlsa massa gjort. Har lämnat in gamla passet på Thailands ambassad för visumansökan. (Vadå, trasigt pass?? Inte då! Panduro hobbylim fixar allt.) Har växlat pengar och satt in på mitt bankkonto, (defib for my poor VISAcard - it's alive again!), samt ansökt om ett nytt pass och nationellt ID-kort. (Ja, snälla konstapeln, jag vet att jag måste lämna in mitt gamla pass innan jag kan få ett nytt. Men snälla snälla snälla, jag måste åtminstone få göra en ansökan och sen tar jag med det gamla när jag hämtar ut det nya. Pleease.... *blinkblink*)
Damn, I'm good. :o)
Nu ska jag låta mina stackars fötter vila och ikväll ska jag och Linda njuta av den kulinariska höjdpunkten snabbmakaroner och falukorv. Yummy! Imorgon är det mer saker som ska fixas, förhoppningsvis hinna med att träffa Sofia och sen ska vi ut och dansa natten lång.
Att ränna runt halva Stockholm i högklackade skor när man bara bär skor i snitt en månad per år är riktigt smärtsamt.
Att ränna runt halva Stockholm i högklackade skor samt ha en bruten tå när man bara bär skor i snitt en månad per år är helt enkelt bara fel. Borde inte göras. Don't try this at home, kids.
Men jag har fått en himlsa massa gjort. Har lämnat in gamla passet på Thailands ambassad för visumansökan. (Vadå, trasigt pass?? Inte då! Panduro hobbylim fixar allt.) Har växlat pengar och satt in på mitt bankkonto, (defib for my poor VISAcard - it's alive again!), samt ansökt om ett nytt pass och nationellt ID-kort. (Ja, snälla konstapeln, jag vet att jag måste lämna in mitt gamla pass innan jag kan få ett nytt. Men snälla snälla snälla, jag måste åtminstone få göra en ansökan och sen tar jag med det gamla när jag hämtar ut det nya. Pleease.... *blinkblink*)
Damn, I'm good. :o)
Nu ska jag låta mina stackars fötter vila och ikväll ska jag och Linda njuta av den kulinariska höjdpunkten snabbmakaroner och falukorv. Yummy! Imorgon är det mer saker som ska fixas, förhoppningsvis hinna med att träffa Sofia och sen ska vi ut och dansa natten lång.
Thursday, October 11, 2007
Utmanande fredag
Om nagra timmar ar jag sa ater tillbaka pa svenska mark igen. Ska bli underbart att explodera i prat/snack/gapskratt/skvaller/flum/fniss/bubbel/fnitter med Linda igen. Stackarn kommer vara sa trott pa jobbet imorgon for jag komemr antagligen halla henne vaken halva natten. Desutom har jag hort rykten om att det finns Ben&Jerry glass i hennes frys. Mumma!
Imorgon kommer vara en mycket utmanande dag da jag kommer behova plocka fram all charm och overtalningsformaga jag lyckats samla pa mig under aren. Eftersom den underbara Marinpolisen i Egypten (ma de brinna...) lyckades stympa mitt stackars pass i tva delar, (Ni skulle sett mig forsoka ta mig ut ur landet med ett ogiltigt pass..."Nej, jag tanker inte ge dig mitt pass om du inte lovar att vara forsiktig med det, fooorsiktig sa jag, snall kontrollant nu, var forsiktig, det ar valdigt kansligt. Jag kommer nu ge dig mitt pass och du kommer vara saa forsiktig med det, eller hur? Duktig kontrollant, har ar mitt pass, kom ihag vad jag sa. KRACK! Jag sa forsiktigt for i helvite!!"), sa maste jag nu forstas ansoka om ett nytt pass. Dessutom behover jag ansoka om visum till Thailand.
Passansokan tar ca fem arbetsdagar. Visumansokan tar minst sju. Jag kommer vara hemma under elva arbetsdagar. Ekvationen gar inte riktigt ihop.
Sa vad jag ska forsoka mig pa ar att lamna in mitt gamla pass, som faktiskt inte ar riktigt i tva delar utan hanger i hop med en trad tunn som spindeltrad (pass blir ogiltiga direkt om man forsoker limma dom, eller?), till Thailands ambassad for visumansokan. Sen ga till passexpeditionen och ansoka om ett nytt pass. Problemet dar ar att om man har ett giltigt pass maste man ta med det for makulering innan man kan fa ett nytt. Sa jag maste forsoka overtala dom att lata mig ansoka om ett nytt pass och lova dyrt och heligt att ta med det gamla passet nar jag hamtar ut det nya sa de makulera det. Det gamla passet far jag behalla sa jag kan anvanda visumet i det och det nya passet att resa pa.
Komplicerat?? Nej, inte da. Galler bara att jag har overtalningsformaga nog inte bara for att tala benen av en asna, men att aven lyckas fa den att ta en promenad efterat.
Dessutom kommer jag antagligen behova ansoka om ett nationellt ID-kort sa jag kan ta mig till och fran Italien eftersom hela den har passhistorien troligen kommer ta sa lang tid att jag inte hinner fa det inte jag aker till Rom.
Puh... Aterkommer med rapport om hur det gatt....
Forresten, sag precis att de varnar for sno hemma i Svedala. Sno? Sno?! Nej, nej, nej. Nu har ni missforstatt det hela. Jag gar inte med pa det helt enkelt. Jag menar sno liksom.
Sorry guys, I just don't do snow. ;o)
Imorgon kommer vara en mycket utmanande dag da jag kommer behova plocka fram all charm och overtalningsformaga jag lyckats samla pa mig under aren. Eftersom den underbara Marinpolisen i Egypten (ma de brinna...) lyckades stympa mitt stackars pass i tva delar, (Ni skulle sett mig forsoka ta mig ut ur landet med ett ogiltigt pass..."Nej, jag tanker inte ge dig mitt pass om du inte lovar att vara forsiktig med det, fooorsiktig sa jag, snall kontrollant nu, var forsiktig, det ar valdigt kansligt. Jag kommer nu ge dig mitt pass och du kommer vara saa forsiktig med det, eller hur? Duktig kontrollant, har ar mitt pass, kom ihag vad jag sa. KRACK! Jag sa forsiktigt for i helvite!!"), sa maste jag nu forstas ansoka om ett nytt pass. Dessutom behover jag ansoka om visum till Thailand.
Passansokan tar ca fem arbetsdagar. Visumansokan tar minst sju. Jag kommer vara hemma under elva arbetsdagar. Ekvationen gar inte riktigt ihop.
Sa vad jag ska forsoka mig pa ar att lamna in mitt gamla pass, som faktiskt inte ar riktigt i tva delar utan hanger i hop med en trad tunn som spindeltrad (pass blir ogiltiga direkt om man forsoker limma dom, eller?), till Thailands ambassad for visumansokan. Sen ga till passexpeditionen och ansoka om ett nytt pass. Problemet dar ar att om man har ett giltigt pass maste man ta med det for makulering innan man kan fa ett nytt. Sa jag maste forsoka overtala dom att lata mig ansoka om ett nytt pass och lova dyrt och heligt att ta med det gamla passet nar jag hamtar ut det nya sa de makulera det. Det gamla passet far jag behalla sa jag kan anvanda visumet i det och det nya passet att resa pa.
Komplicerat?? Nej, inte da. Galler bara att jag har overtalningsformaga nog inte bara for att tala benen av en asna, men att aven lyckas fa den att ta en promenad efterat.
Dessutom kommer jag antagligen behova ansoka om ett nationellt ID-kort sa jag kan ta mig till och fran Italien eftersom hela den har passhistorien troligen kommer ta sa lang tid att jag inte hinner fa det inte jag aker till Rom.
Puh... Aterkommer med rapport om hur det gatt....
Forresten, sag precis att de varnar for sno hemma i Svedala. Sno? Sno?! Nej, nej, nej. Nu har ni missforstatt det hela. Jag gar inte med pa det helt enkelt. Jag menar sno liksom.
Sorry guys, I just don't do snow. ;o)
Wednesday, October 10, 2007
Oh, you got to be fucking kidding me....
Allt var planerat. Ska tillbaka till Thailand for vintern och sen far vi se vad som hander efter det. Kopt flygbiljetter sa mitt stackars VISAkort behover hjart-lungraddning och ska ranna hars och tvars over Europa, Mellanostern och Thailand for att sedan borja jobba igen i november.
Och sa fick vi precis ett mail. Fran dykcentret i Mozambique som vi var i kontakt med i varas. De som fick 300 ansokningar och vi kom tvaa. Det jobb som vi sa otroligt mycket ville ha. Bland den basta dykningen i varlden.
De behover oss nu.
Men for i helvite.... Kunde de inte kommit pa det for tva veckor sen? Nu finns det inte en chans, vi har lovat var gamla arbetsgivare att vi kommer tillbaka for hogsasongen i Thailand och han har tom gett folk sparken for att han hellre vill ha oss. Sjalvklart kan vi inte svika honom.
But seriously....you got to be fucking kidding me.... Det var det jobbet vi sa garna ville ha....
Fan.
Subscribe to:
Posts (Atom)